Den här veckan vill jag dela ett enkelt sätt att se varför livet så ofta känns som att det drar oss mellan motsatser, samt en reflektion över vad som ständigt förändras...och vad som aldrig gör det.
Livet är alltid i rörelse - ibland så snabbt att vi knappt märker det, ibland så diskret att det nästan känns som om ingenting händer alls. Men under allt detta finns det alltid något djupare som är i spel.
Vi tänker ofta i motsatser: varmt/kallt, ljus/mörker, bra/dåligt, framgång/misslyckande, glad/ledsen. Vi försöker undvika den ena änden (kallt, mörkt, misslyckande) och jaga den andra (värme, ljus, framgång). Men allt vi upplever i den här världen - ljus och mörker, hälsa och sjukdom, glädje och sorg – är egentligen bara rörelse längs samma linje, samma kontinuum - med ytterligheter på båda sidor och varierande grader däremellan.
Det är själva naturen av dualitet: två, inte ett.
Du kan inte ha värme utan möjligheten till kyla.
Du kan inte jaga framgång utan en oro för att misslyckas.
Du kan inte längta efter tillhörighet utan att frukta avvisning.
Och eftersom vi har denna fantastiska förmåga att tänka - lever vi ständigt i en berättelse om det vi upplever. Tankar skapar hela tiden en inre berättelse, och eftersom nya tankar hela tiden dyker upp, uppstår därmed en ständig växling i hur livet känns.
Där det finns tankar, finns det rörelse. Och där det finns rörelse, finns det växling. Så den här växlingen är inte ett problem – det är bara en helt naturlig del av att leva
De verkar så olika - varmt och kallt - men båda ändarna är egentligen bara olika punkter på samma linje. De verkar som motsatser, men det är de inte. De är bara olika grader av samma sak: temperatur.
Men hur mycket livet än växlar - vare sig det är vilt eller försiktigt, i dramatiska toppar eller dalar - finns det alltid det som är konstant under allt detta. Under alla dina tankar om hur saker borde vara, inte borde vara, vad som kunde ha varit - under allt detta finns en helhet - det som inte skiftar. En frid som är oberörd av grader.
Du känner detta i din egen erfarenhet. Inte bara som en idé, utan du vet det, för du har känt det. Tänk på ett ögonblick där allting kändes bara så överväldigande...visste inte ens vad som var upp eller ner, var du ens skulle börja - och ändå var det något i dig som helt enkelt noterade hur överväldigande allt kändes. Du kan också tänka på en tid när det fanns ett lugn, men sinnet ändå letade efter något att fixa, ett problem att lösa. Det som städnigt noterar - det är det som alltid har funnits där – det är det konstanta i ditt liv – täckt över av tankarnas ständiga växling.
Det finns en del av dig som inte rör sig. Som inte reagerar.
Det är inte något vi kan "uppnå" och det fanns här långt innan alla försök på att hitta ro började. Och utan det...inget liv.
Här kommer ett exempel med vattnets temperatur.
Någonstans mellan riktigt varmt och riktigt kallt finns en perfekt temperatur. Den ideala temperaturen. En perfekt punkt. Alltid densamma, alltid perfekt. Och oavsett var du befinner dig på skalan av varmt och kallt, finns den perfekta temperaturen fortfarande. Begreppet temperatur försvinner inte - du upplever bara varierande grader bort från den.
Det är samma sak med dig.
Livet som lever dig - det vi skulle kunna kalla helhet, eller närvaro - är stadigt, konstant, tyst och aldrig i uppror eller störd av vad som pågår. Det är alltid fridfullt, alltid helt. Det är endast sinnet - genom tankarna - som upplever detta liv i varierande grader bort från den friden.
Du kanske känner dig för mycket, eller inte tillräcklig. Det kanske känns för tyst, eller för högljutt. Livet verkar aldrig riktigt ha "den perfekta temperaturen." Men den perfekta stilla punkten, den inre balansen, den tysta jämvikten, finns där och försvinner aldrig - den försvinner inte, den går bara förlorad i tanken.
Den går helt enkelt obemärkt förbi när din uppmärksamhet skiftar. Och eftersom tanken skiftar, skiftar upplevelsen.
Varmt och kallt är inte två saker. De är en sak: temperatur. Bara olika grader av den.
Och du – din inre upplevelse – är exakt densamma.
Det finns inte ett "andligt du" och ett "kaotiskt du." Det finns bara du: En enda varelse som upplever olika grader av connection till sin helhet. Ibland känner du dig "varm och connectad," andra gånger "kall och avskild."
Men precis som den ideala temperaturen aldrig slutade existera bara för att du inte kände den – har din helhet aldrig lämnat dig. Du upplevde den bara inte vid den tiden. Den är fortfarande där. Har alltid varit där. Kommer alltid vara.
Vi hittar inte frid genom att nå det perfekta tillståndet. Vi hittar frid genom att se den som aldrig lämnade det. Den som redan är stilla, redan hel.
Det kan aldrig lämnas, men du lärde dig att tro att det var möjligt.
Den där "precis lagom" känslan? Det är vad icke-dualitet pekar på: En, inte två. Inte som en temperatur såklart - utan som en upplevelse av att vara. Av helhet.
Denna "ideala temperatur" är sanningen om vem du är. Det är inte något att uppnå. Det är något att bli medveten om. Att slappna av i.
Vi är inte våra upp- och nedgångar. Vi är hela skalan. Vi är inte mörkret eller ljuset - vi är space't där båda uppstår. Vi är inte vågen - vi är havet.
Så nästa gång du känner dig ur balans, eller som att livet är för mycket, fråga dig själv:
Hur många grader bort från mitt naturliga tillstånd känner jag mig just nu?
Och sedan, istället för att fixa, kämpa eller sträva - kanske...bara ta ett djupt andetag. Bara andas. Kanske bara lägga märke till, notera. För sanningen är: du har aldrig varit långt borta. Inte från värme. Inte från kärlek. Inte från Livet.
Du är alltid bara några grader bort. ❤️
Ha en fin helg.
Med kärlek,
Suzanne
Comments