Psykologisk trygghet behandlas egentligen som ett mål att uppnå - mer transparens, mer öppenhet, en kultur där ingen blir bestraffad för att säga vad de tycker. Ännu ett mål på en redan lång to-do lista.

Så vi jobbar med rummet.

Vi utbildar ledarna. Kommer överens om beteenden. Skapar bättre mötesformer. Uppmuntrar sårbarhet. Lär människor att ge feedback, välkomna ifrågasättanden och bemöta det på ett bra sätt när någon tycker annorlunda.

Allt detta kan göra ett rum vänligare, mer rättvist och lättare att prata i. Det spelar roll, men det kan inte få en annan människa att känna sig trygg.

För psykologisk trygghet finns inte i rummet.

Sätt fem personer i samma möte, med samma chef, samma kollegor och samma uppmaning att säga vad de tycker, och du kan få fem helt olika upplevelser. En pratar utan att tänka efter. En annan går igenom meningen sex gånger i huvudet innan hon säger den. En tredje säger ingenting eftersom hon är säker på att hon kommer att låta dum. En upplever en invändning som intressant. En annan upplever samma invändning som ett avvisande.

Samma rum. Olika världar.

Vad var det som skilde sig?

Inte miljön i sig, utan den mening som individen gav det som hände i den.

Och den mening kommer från tankar. 

Det är den här delen som det mesta arbetet med psykologisk trygghet inte berör. Vi försöker skapa förutsättningar där människor får färre anledningar att skydda sig själva. Men det finns en fråga vi sällan ställer:

Vad är detta "jag" vi tror behöver skyddas från första början?

Den kompetenta. Den respekterade. Den som borde veta. Den som inte får göra bort sig. Den som behöver höra till. Den som inte har råd att ha fel.

När de här idéerna tas som fakta om vilka vi är kan nästan vad som helst bli ett hot. Ett höjt ögonbryn. Tystnaden efter att vi har sagt något. En svår fråga. Någon som väljer en annan idé. En chef som säger: "Kan vi prata?" Och hur mycket vi än säger att det är fritt fram att säga vad man tycker kan det inte helt lösa det.

Det är därför mitt arbete skiljer sig från ännu en workshop om kommunikation, sårbarhet eller att våga säga vad man tycker.

Jag lär inte människor hur de ska bete sig för att skapa mer trygghet. Jag ber dem titta på vad det är som får fara att uppstå där det inte finns någon.

Inte för att de ska bli orädda, utan för att mindre ska stå på spel.

Och när det finns mindre "jag" att försvara händer något väldigt intressant.

Människor pratar.
Människor lyssnar.
Människor tycker olika.
Människor har fel.
Människor ändrar sig.

Just de beteenden som organisationer har arbetat så hårt för att skapa börjar kräva betydligt mindre ansträngning.