Dagens ämne är förmodligen en av de saker som skrämmer människor mest när jag pratar om tankar - särskilt när jag så provocerande säger: "allt är bara tankar". Men det är just här, när vi börjar ana vad det faktiskt innebär, som något stort kan skifta inom oss. Skillnaden mellan att förstå att du tänker, och att fastna i vad du tänker, är enorm. Det ena skapar avstånd och klarhet - det andra håller dig fången i en verklighet som bara existerar i din upplevelse.
Jag vill ännu en gång upprepa att jag är inte här för att övertyga dig om något. Jag bara pekar i en ny riktning, som vi inte brukar titta på. Om du vill ifrågasätta detta - eller inte - är det såklart helt upp till dig. Men om du brottas med övertänkande, stress, oro, mindervärdeskänslor - eller bara bär på en diffus känsla av att något är “fel” med dig – så är det här en plats att börja. Inte för att du behöver bli någon annan. Utan för att det välmående du längtar efter redan finns där - bara tillfälligt dolt av tankar.
Eftersom tankar har varit med oss sedan vi började uppfatta världen omkring oss, känns de som en del av oss. Vi tror på nästan alla våra tankar - förutom de som är så absurda att vi genast ser igenom dem. Men var går gränsen? Vad är det egentligen som skiljer dem åt? Ingenting. Alla tankar är bara tankar.
Men vi ser dem inte för vad de är. Och vi ser inte tankar för vad det är eftersom de inte presenterar sig själva. Det är inte som att ditt sinne ropar: "Hallo där! Här kommer en tanke! Tanken dyker bara upp från ingenstans och den kommer att försvinna lika snabbt som den kom. Den ser ut att berätta fakta, men den kommer sig av och är beroende av allt som har hänt i ditt liv fram tills denna stunden.
Detta är svårt att ta till sig, så låt oss titta på några koncept som känns så verkliga – att vi till och med är beredda att slåss om dem - men som bara är tankar i förklädnad.
Ta till exempel åsikter: "Jag tycker så här" vs. "du tycker så där" - men i slutändan är båda är bara tankar. Tankar som kommer från ett sinne formad av ett liv av tidigare upplevelser, lärdomar och tolkat världen på ett viss sätt.
Vad sägs om impulser? – "Jag måste göra, säga, köpa, sluta, avsluta det här nu" – den där känslan av brådska är...också en tanke. Den låter som en befallning eller en varning, men befallningar och varningar är också gjorda av tankar. Jag säger inte att vi ska ignorera varje varning - vissa är praktiska och användbara. Men även de uppstår i tanken. De är fortfarande filtrerade, formade och tolkade av ett sinne.
Och på tal om tolkningar...Tolkningar är också tankar.
Perspektiv? Tankar.
Övertygelser, eller beliefs som vi säger på engelska, är bara tankar vi tar för sanning, eller, tankar som vi är övertygade om är sanna, men de är också...bara tankar.
Om vi tittar på hur mycket vikt vi lägger vid beslutsfattande, dvs att ta beslut... Men beslut är baserade på tankar vi tror blir sanna i framtiden. Beslut är i sin essens gissningar - vissa är såklart mer informerade än andra - men de är fortfarande bara gissningar gjorda av tankar. Och när beslut väl är vidtagna och genomförda, kan aldrig veta om det var ett bra eller dåligt beslut, för vi kan aldrig veta vad som skulle ha hänt om vi hade valt annorlunda.
Dömanden och jämförelser känns så solida - som om vi har landat på någon objektiv sanning. Men det som verkar vara "det rätta sättet" är helt format av perception... vilket, förstås, också är en tanke, vilket förstås är formad av betingningen.
Antaganden består helt och hållet av tankar och de ställer oftare till det för oss än något annat. Vi antar att vi vet vad de tänker, vi antar att vi vet hur saker kommer att bli, att vi vet hur de kommer att reagera, vad de kommer att göra eller säga. Och sedan blir vi förvånade när saker går fel eller när det som faktiskt händer inte ens har den minsta likhet med vad vi trodde skulle hända.
Vi är så snabba att se en tanke som sanning, och sedan djupt chockade när verkligheten inte följer det "manus" vi så noggrant tänkt ut.
Varför är det viktigt att se att allt är gjort av tankar?
För att vi slutar ta allt så personligt. Vi blir inte lika fast i våra reaktioner, i våra ‘sanningar’ - och speciellt i våra försvar. Istället öppnas något mer förstående - en medkänsla, inte bara för andra, utan också för oss själva. När vi ser att åsikter, känslor och reaktioner enbart är tankar som passerar genom ett betingat sinne, förändras något i grunden. Livet blir lättare. Relationer djupare. Och vi börjar se världen med klarare ögon, bortom våra gamla tolkningar. Vi möter livet från något djupare än våra vanliga tankar och vi börjar leva mer från hjärtat än från huvudet.
Med andra ord: Vi börjar vara i det som är och inte i en historie som vi lärt oss eller tror att det är.
Samma mekanism genererar våra idéer om framtiden, våra minnen av det förflutna och våra planer för idag.
Samma projektor. Annan förklädning.
Och vi märker det inte, för vi tror vi är våra tankar.
Vissa tankar kommer högt och hårt, som dömanden, jämförelser.
Vissa kommer utklädda som att vara ädla, rätt och bra: etik, ideal, stolthet, heder, moral.
Vissa kommer försiktigt, som drömmar eller minnen.
Vissa kommer skrämmande: mardrömmar, föreställda framtider, värsta tänkbara scenarier.
Alla känns verkliga.
Det är det som gör det så knepigt.
Vi går inte runt och säger: "Jag har en tanke att jag kanske inte är tillräckligt bra."
Vi bara känner oss inte tillräckligt bra.
Vi säger inte: "Det här är bara en tanke om att bli dömd."
Vi säger: "De gillar mig inte. Jag känner det."
Vi säger inte: "Nu tänker jag på en framtid som jag inte vet något om."
Vi tänker: "Livet blir bättre när jag får ett nytt jobb."
Men tänk om alla dessa – övertygelser, jämförelser, identiteter, ånger, fantasier, ideal – tänk om ingen av dem är "du"? Tänk om de bara är bekanta moln på din blåa himmel? Vanor. Tänk om du inte behöver kontrollera dem, argumentera med dem eller ens förändra dem?
Tänk om du bara såg dem för vad de är? Ett ögonblicks flimmer av sinnet. Inte sanningen.
Inte du.
Bara en förbigående företeelse i ditt medvetandet.
Och tänk om den verkliga friden inte kommer från att "fixa" ditt tänkande, utan från att lägga märke till dess natur, tankens natur – och se dig själv som det utrymme, space’t, som de alla rör sig genom. Den oändliga behållaren i vilken alla dessa tankar uppstår och sedan försvinner tillbaka in i.
Inte för att avfärda det. Utan för att se det.
Jag lovar dig – när vi börjar se detta, förändras livet.
Vilken tanke idag kändes särskilt verklig, sann eller brådskande? Försök att sitta med den - bara för ett ögonblick - som om den bara är ett ljud som passerar igenom?
Kanske, om du vill, försök att fånga dig själv när något får dig att reagera starkt den här veckan – pausa mitt i ett mejl, mitt i ett dömande, mitt i en impuls – se om du kan viska för dig själv: "Tänk om det här bara är en tanke?"
Mycket kärlek,
Suzanne 🕊️
Comments