Varför känns det som att vi aldrig riktigt räcker till, hur mycket vi än försöker?
Detta handlar om den där envisa lilla rösten som säger att du inte räcker till. Den där rösten som oftast inte är inbjuden, men ändå smyger sig in efter ett möte. Som spelar upp vad du sa - eller inte sa - som en ständig påminnelse: "Det där kunde du gjort bättre." "Du var inte smart nog." "Du var inte tydlig nog." "Du var inte tillräckligt stark, snäll, bestämd, grundad, klok…”
Det är samma röst som dyker upp och tystar dig innan du ens hunnit öppna munnen. Du vet att du vill säga något, men rösten drar dig tillbaka - för tänk om jag tar för mycket plats? Tänk om de tycker att jag är ____? (fyll i själv)
Rösten skriker inte för den behöver inte. Den har funnits där så länge nu att du knappt ens märker den längre - den har bara blivit din sanning. Den har blivit vem du tror du är.
Men tänk om det inte är vem du är? Jag vet att det är svårt att ens föreställa sig, men tänk om den där rösten, och allt den har att säga, inte är du? Utan bara en berättelse om dig? Dock en väldigt övertygande berättelse om dig.
Tänk om det där "inte räcka till" inte är ett faktum om vem du är - utan ett slags filter, som ett par solglasögon du lärt dig att se världen genom?
Inte för att någon ville dig illa - men ändå något som du har fått lära dig som liten, något som du, i ditt barnsinne, tolkat och sedan börjat tro på.
De flesta av oss fick aldrig lära oss vem vi är, bortom anpassningen och prestationen. Varför det är så? Det är svårt att säga. Men i århundraden har vi varit omgivna av system och berättelser som, samtidigt som de uppmuntrar oss att bli "något", också antyder - och bekräftar - att vi från början inte är tillräckliga. Att vi föds med en brist och att något saknas. Vi har fått lära oss att vi måste bevisa, förtjäna eller "göra oss förtjänta av" vår plats här på jorden, i vårt samhälle, i skolan, på arbetsplatsen.
Ingen ville (antagligen) skada oss med de här idéerna - de har blivit överlämnat från generation till generation - helt oskyldigt. Men de formade oss. Och med tiden började de kännas som sanning.
Vi fick beröm när vi var hjälpsamma, när vi var tysta. Snälla, duktiga. Kompetenta. Och vi blev tystade, tillrättavisade eller fick skämmas när det vi sa eller gjorde inte stämde med vad andra väntade sig - eller tyckte var ok.
Vi lärde oss tidigt hur vi skulle forma oss för att passa in - och hur vi inte fick vara “för mycket”.
Det var instinkt. Det handlade om överlevnad. Oavsett hur kärleksfulla de vuxna som tog hand om oss var, så behövde vi någon som tog hand om oss - och för att de skulle vilja göra det, behövde vi lista ut hur vi skulle anpassa oss. Hur vi skulle känna oss trygga. Hur vi skulle få höra till.
Och med tiden blev vi så bra på det att vi glömde att vi spelade en roll.
Sen lär vi oss av samhället att vi ska ägna resten av livet åt att förbättra och utveckla oss själva - vi har (helt oskyldigt) lärt oss att vi inte duger som vi är. Vi uppmanas ständigt kämpa lite mer, bli lite bättre, göra bättre. Vara bättre. För att uppenbarligen är det något som saknas - och tills vi hittar det kan vi inte känna oss “rätt” - och om vi inte är “rätt” får/kan vi inte känna frid.
Vi är fängslade av otillräcklighet – utan någon förklaring på vad ”tillräcklig” skulle innebära – utan att någonsin fråga oss själva hur ”tillräcklig” skulle se ut.
Man blir trött bara att läsa om hur mycket energi vi använder på detta! Det är då inget under att vi är trötta i verkligheten också.
Men hur mycket vi än försöker förbättra, förändra eller laga, så försvinner den där känslan av att något saknas aldrig riktigt. Den ligger där, precis under ytan – som en ständig känsla av att något fattas.
Men. Den där rösten - är inte din fiende. Den är mer som en skylt längs vägen. En ledtråd. Den kommer att upprepa och om igen att det finns något utanför dig som till slut kommer få dig att känna dig hel, nog, trygg.
Men när du verkligen börjar höra den där rösten - inte bara lyssnar på den - då börjar du se den för vad den är: En oändlig ström av inlärda tankar som kommer och går, dyker upp från inget och försvinner in i samma inte - somlåter sanna, men som inte är du.
Och här är skiftet jag så gärna vill bjuda in dig till: Det är inget fel på dig. Du är inte ett projekt som du måste fortsätta jobba med. Du är inte ett problem - men rösten får det att kännas så. Du är redan hel – även om det inte kanske inte känns så just nu.
Den där känslan av att inte räcka till är inte ett bevis på att du inte duger. Det är snarare ett bevis på den ständiga inre anspänning det kräver att fortsätta låtsas att du inte redan är hel.
För verklig förändring börjar aldrig med ansträngning.
Den börjar med att se tankar för vad de är.
Comments