Den här veckan tittar vi på något som inte får särskilt mycket (=ingen!) uppmärksamhet, men som är grundläggande för vårt välbefinnande:
Tankens Natur.
Vad betyder ens ”naturen” hos något?
Naturen hos något är dess grundläggande egenskaper, eller fundamentala kännetecken – det som gör något unikt i sig självt. Det är den djupare sanningen bakom hur något beter sig, vad det består av och hur det existerar. Att känna igen ”naturen” hos något innebär att se klart vad det verkligen är – bortom alla idéer, övertygelser eller antaganden vi kan ha om det.
• Vattnets natur är att flöda och tar formen av det som håller det.
• Stormens natur är att uppstå, rasa och sedan stillna.
• Djurens natur är att vara närvarande och reagera instinktivt.
Så vad är själva tankens natur?
Hur beter den sig? Vilka egenskaper har den? Vad är den innan vi benämner den som bra eller dålig, sann eller falsk, hjälpsam eller skadlig?
Om vi kollar på hur den beter sig:
• Är den påtaglig? Kan vi ta på den? Kan vi se den?
• Är den ständig? Stannar den där den är? Ändrar den sig?
• Är den permanent? Kan vi hålla den kvar?
• Är den pålitlig? Kan man lita på att vi får bara de tankar vi vill ha?
• Är den förutsägbar? Vet du vad du ska tänka om fem minuter?
Jag tror vi kan vara eniga om att...
• Den är inte påtaglig – vi kan verken se den eller gripa den. Vi kan inte lägga den på bordet.
• Den är inte ständig, men den ändrar sig ständigt.
• Den är inte heller permanent – den kommer och går - ibland innan vi ens uppfattar den.
• Den är inte till att lita på - skiftar åsikt som vädret.
• Den är inte förutsägbar - nya tankar dyker upp ständigt.
Om den är så skiftande och oförutsägbar, vad är en tanke då?
Upplevelsemässigt är tanken fenomen – tillfälliga glimtar, bilder och ljud som dyker upp i medvetandet. Ingen vet exakt vad tankar är eller hur de uppstår, men det vi kan säga att de är tillfälliga framträdanden i medvetandet - mentala rörelser gjorda av ord, bilder, sensationer eller minnen som spontant uppstår i din upplevelse. De är subtila former av energi, som ständigt uppstår och upplöses.
Vetenskapens svar, grundat i biologi och neurovetenskap, säger att tankar är resultatet av elektrokemiska signaler och neurala mönster i hjärnan – genererade av miljarder nervceller som kommunicerar genom elektriska impulser och kemiska signalsubstanser.
Vetenskapen kan förklara hur tankar uppstår – via miljarder nervceller, elektriska signaler och kemiska ämnen.
Men att förstå mekanismen är en sak.
Att uppleva en tanke direkt, här och nu – och se att den inte är fast, sann eller ens personlig – det är det som gör hela skillnaden i vardagen.
Att veta hur hjärnan fungerar ger oss inte nödvändigtvis frid.
Men att se tankens flyktighet – det kan ändra hela vårt liv.
Tankar är alltid i rörelse. Viskar. Ropar. Föreslår.
De är bakgrundsbruset i våra liv.
Och eftersom de är konstanta, stannar vi sällan upp för att fråga: Vad är de egentligen?
Tankar vi vet är tankar:
”Vad ska jag laga ikväll?”
”Kom ihåg att ringa henne.”
”Undrar om min rumpa ser stor ut i den här…”
Dessa är enkla. De kommer och går som passerande moln, och vi vet att det är tankar.
Tankar vi inte vet är tankar:
Men andra - speciellt de som är laddade med känslor – de känns annorlunda.
För de kommer inte som tankar - de kommer som absoluta "sanningar".
”Jag är inte lika bra som dem.”
”De är nog besvikna på mig.”
”Jag är inte bra på det här.”
”Jag är för mycket. Jag är inte tillräcklig.”
Här märker vi inte ens att vi tänker.
Vi känner oss bara små.
Spända. Oroliga. Hopplösa.
Vi antar att vi ser saker som de är, objektivt – när det vi egentligen ser är genom färgade linser vi inte ens visste att vi bar.
Det här är kanske det viktigaste jag någonsin kan säga om att se tanken för vad den är (och inte är) – och samtidigt det allra svåraste att ens överväga. De flesta vill inte ens ifrågasätta det:
Vi väljer inte våra tankar – de kommer av sig själva.
Vi styr inte vilka tankar som kommer.
Vi bjuder inte ens in dem.
De bara… dyker upp. En efter en.
De kommer, de går, de kommer igen och de går igen.
Att se detta är frihet. Att se detta känns kanske läskigt, men det är befrielse.
Och ändå fortsätter de komma.
Vi styr inte vilka tankar som dyker upp.
Vi bjuder inte in dem. De bara… visar sig. En efter en.
Kommer, försvinner, och återkommer igen.
Men var dyker de upp?
Hur kan då vi ens veta att vi tänker?
Vem är det som lägger märke till samtalet som pågår i vårt huvud?
Vad är det som är medvetet om tankarna?
Vad är det som vet att tankar pågår – även när vi inte försöker?
Det finns något i vilket tankarna uppstår.
Något som inte kommer och går.
Som inte reagerar. Inte håller med. Inte säger emot.
Det bara märker.
Nästa vecka utforskar vi det här – det som ser, men aldrig själv syns.
Tills dess: börja lägga märke till hur tankar kommer och går. Vad dyker upp när du sitter stilla? Varifrån kommer det? Varför just nu? Se om du kan känna in mysteriet i det. Inte för att förstå det – utan bara för att titta.
Varma hälsningar,
Suzanne 🕊️
Comments