#3 Slottet - och rummen vi lär oss undvika

Den här veckan vill jag dela en metafor jag ofta använder – ett sätt att beskriva något som sker så tyst, så osynligt, att vi inte ens märker att det händer. Det handlar om hur vi – utan att veta om det – formas i hur vi ser på oss själva och världen omkring oss.

Föreställ dig detta: Du föds in i ett enormt och vackert slott. 

Det finns så många rum och korridorer som bara väntar på att utforskas. Varje rum är en ny möjlighet och har sin egen färg, ljud, känsla och doft.

Som spädbarn har vi inga ord, vi vet inte vad något heter. Vi vet inte ens att det finns ”rum”. Det finns ingen karta. Inga regler. Vi dömer inget. Det finns bara ljud, ljus, rörelse och närvaro. Allt är ett.

Som barn är vi öppna och nyfikna på allt! Det enda vi vill är att springa genom korridorerna, slänga upp alla dörrarna och upptäcka vad som finns i varje rum.

Men steg för steg börjar vi lära oss. Och med det kommer etiketterna.

Det här rummet är ”bra.” Det där är ”dåligt.” Det här rummet får människor att le – dit ska jag ofta. Det där rummet gör människor arga – bäst att stänga den dörren. Några rum känns för högljudda, för röriga, för konstiga. Andra hyllas, besöks ofta, och vi lär oss att vissa rum är mer inbjudande än andra. Och långsamt börjar en tyst sortering.

Varje dörr vi går igenom ger oss ett nytt ord, ett nytt begrepp. Vi börjar skapa en bild av världen – och av oss själva – och ger allting en betydelse. Med tiden upprepas dessa bilder och ord om hur saker "är".

Vid någon tidpunkt känns det inte längre som tankar. Det känns som sanning.

Och det är där rösten börjar. Den som viskar att du inte räcker till. Att du inte är tillräckligt begåvad, tillräckligt smart, vacker, stark, snäll. Rösten som formats och fördes vidare av föräldrar som hade sina egna rädslor, sin egen historia, och ville skydda dig. Av ett samhälle som ville hålla oss trygga. Av lärare och vänner, alla formade av sina egna begränsningar. Det är inte illvilja. Det är inte elakhet. Det är kärlek – förklädd.

Som barn ifrågasätter vi förstås inget av detta. Vi vet att vi inte vet, och vi tror att de vuxna gör det. Så vi tror på allt.

Utan att någon menar det, lär vi oss varsamt vilka rum som är okej och vilka vi bör undvika. Lite i taget - genom vanor, rädslor och en tyst längtan att få höra till - tystar vi vår nyfikenhet och stänger dörrar som en gång fick oss att känna oss levande. Till slut börjar vi själva stänga dem – och glömmer hur naturligt det en gång var att bara utforska.

Och en dag glömmer vi helt den enormhet vi kom ifrån –  och nöjer oss med att bo i en 2:a med kök…

Men här är det tysta miraklet: slottet har aldrig försvunnit.

Dörrarna har aldrig låsts – vi slutade bara att försöka öppna dem. 

Rummen finns kvar. Dörrarna är fortfarande våra. Det vi hade från början – nyfikenheten, upptäckarlusten, känslan av att vilja springa genom korridorerna – har aldrig försvunnit. Det har bara blivit övertäckt. Bara glömt.

Varje gång vi ser att en övertygelse är just det – en övertygelse – tar vi ett steg tillbaka in i slottet. Vi minns en dörr. Vi vrider på handtaget. Och den öppnas.

Betingning är inte fienden. Det är bara något som hände. Och det är djupt oskyldigt. I samma stund vi ser det för vad det är, börjar det släppa sitt grepp. Och varje gång vi vågar ifrågasätta det vi lärt oss – inte för att döma, utan bara för att se – minns vi något vi inte ens visste att vi glömt. Vi börjar ana ett utrymme vi glömt bort. En korridor vi inte gått i på många år.

Och slottet visar sig igen.

Inte för att det varit borta.

Utan för att det alltid har varit en del av oss.

_____

Min inbjudan till dig: Lägg märke till vilka dörrar som känns stängda idag.

Inte för att du ska tvinga upp dem – utan bara för att minnas att de fortfarande finns där.

De börjar ofta med ord som: "jag borde", "han borde", "det borde inte vara så här", "varför kan vi inte bara..." – och så många fler.

Det finns inget som behöver göras något åt. Inget att tvinga fram.
Bara nästa dörr… och viljan att prova handtaget.

Rösten som sa att du inte räcker till såg aldrig hela slottet.
Men det kan du.

All kärlek,
Suzanne