#3 Slottet - och rummen vi lär oss undvika

Den här veckan vill jag dela en metafor jag ofta använder – ett sätt att beskriva något som sker så tyst, så osynligt, att vi inte ens märker att det händer. Det handlar om hur vi – utan att veta om det – formas i hur vi ser på oss själva och världen omkring oss.

Föreställ dig detta: Du föds in i ett enormt och vackert slott. 

Det finns så många rum och korridorer som bara väntar på att utforskas. Varje rum är en ny möjlighet och har sin egen färg, ljud, känsla och doft.

Som spädbarn har vi inga ord, vi vet inte vad något heter. Vi vet inte ens att det finns ”rum”. Det finns ingen karta. Inga regler. Vi dömer inget. Det finns bara sensationer, ljud, ljus, rörelse och närvaro. Allt är ett - det finns ännu ingen separation.

När vi växer upp är vi som barn öppna och nyfikna på allt. Det enda vi vill göra är att springa genom korridorerna, slänga upp dörrarna och upptäcka varje rum.

Men steg för steg, lite i taget, börjar vi lära oss. Och med det kommer etiketterna.

Det här rummet är ”bra.” Det där är ”dåligt.” Det här rummet får människor att le – dit ska jag ofta. Det där rummet gör människor arga – bäst att stänga den dörren. Några rum känns för högljudda, för röriga, för konstiga. Andra hyllas, besöks ofta, och vi lär oss att vissa rum är mer inbjudande än andra. Och långsamt börjar en tyst sortering.

Varje dörr vi går igenom ger oss ett nytt ord, ett nytt begrepp. Vi börjar skapa en bild av världen – och av oss själva – och ger allting en betydelse. Med tiden upprepas dessa bilder och ord om hur saker "är” - om och om igen, omgivningen verkar bekräfta dem - och därför förstärks de naturligt.

Och så småningom känns de inte längre som tankar. De känns som absoluta sanningar.

Och det är där rösten börjar. Den som viskar att du inte räcker till. Att du inte är tillräckligt begåvad, tillräckligt smart, vacker, stark, snäll. Rösten som formats och fördes vidare av föräldrar/omsorgspersoner som hade sina egna rädslor, sin egen historia, och ville något bättre för dig eller ville skydda dig. Av ett samhälle som ville hålla oss trygga och lära oss reglerna för att överleva. Av lärare och vänner, alla formade av sina egna begränsningar. Det är (oftast) inte illvilja. Det är (oftast) inte elakhet. Det är (oftast) kärlek – förklädd.

Som barn ifrågasätter vi förstås inget av detta. Vi vet att vi inte vet, och vi antar att vuxna vet. Så vi tror på allt.

Utan att någon menar det, lär vi oss varsamt vilka rum som är okej och vilka som är bäst att undvika. Lite i taget - genom vanor, rädslor och en ständig behov och längtan av att få höra till - lär vi oss att dämpa vår nyfikenhet och stänga de dörrar som en gång fick oss att känna oss levande. Till slut börjar vi själva att stänga dem – och glömmer hur naturligt det en gång var att utforska fritt.

Och en dag glömmer vi helt den enormhet vi kom ifrån - slottet vi föddes in i - och vi nöjer oss med att bo i en 2:a med kök…

Men bara för att vi har glömt något betyder det inte att det inte finns kvar: slottet har aldrig försvunnit.

Dörrarna har aldrig låsts – vi slutade bara att försöka öppna dem. 

Rummen finns kvar. Dörrarna är fortfarande våra. Det vi hade från början – nyfikenheten, upptäckarlusten, känslan av att vilja springa genom korridorerna – har aldrig försvunnit. Det har bara täckts över av tankar. Det har bara glömts bort i alla måsten, borden och kraven i dagens ständigt upptagna värld.

Varje gång vi ser att en övertygelse är just det – en övertygelse, en tanke som vi tar för sanning – tar vi ett steg tillbaka in i slottet. Vi minns en dörr. Vi vrider på handtaget. Och den öppnas.

Betingning/prägling är inte fienden. Den är bara det som har hänt. Och den är djupt oskyldig. I samma stund vi ser det för vad det är, börjar det släppa sitt grepp. Och varje gång vi vågar ifrågasätta det vi lärt oss – inte för att döma, utan bara för att se – minns vi något vi inte ens visste att vi glömt och känner vi oss lite friare, lite lättare. Vi börjar ana det utrymme vi glömde. Det är som att gå nerför en korridor vi inte besökt på många år.

Och slottet visar sig igen.

Inte för att det varit borta.

Utan för att det alltid har varit en del av oss.

_____

Min inbjudan till dig: Lägg märke till vilka dörrar som känns stängda idag.

Inte för att du ska tvinga upp dem – utan bara för att minnas att de fortfarande finns där.

De brukar börja med ord som ”jag borde” - ”han/hon borde” - ”det borde” - ”det här är fel” - ”varför kan vi inte bara…” och så många fler.

Det finns inget som behöver göras något åt. Inget att tvinga fram.
Bara nästa dörr… och en enkel vilja att bara prova att skaka lite på handtaget.

Rösten som sa att du inte räcker till såg aldrig hela slottet.
Men det kan du.

Med värme,
Suzanne

sl@suzannelang.com
+46 702 45 71 45